DRÖMMEN OM WIWA

Förord

För att läsa denna bok behövs egentligen inga förkunskaper om ”projekt WIWA”. Däremot så kan det vara av fördel, fast jag kan nog lova att om man inte har lyssnat på cd-skivorna innan man läst den så vill man nog garanterat lyssna på dem efteråt.

Berättelsen om WIWA: s uppkoms, bakgrund och tanken med hela projektet kommer att varvas med låttexterna, detta för att läsaren ska få mer förståelse för låten och verkligen begrunda vad de handlar om.

Varvat med detta kommer läsaren att hitta små dikter som är i anslutande till tiden då låtarna blev skrivna. Dessa är på svenska och har skrivits i samma tidsrymd som den aktuella låten. Detta har tillagts därför att läsaren ska få en inblick i hur text och låtförfattaren kände sig vid just denna tidpunkt men också därför att de är fina och visar att låtarna inte är konstlade på något sätt, utan att författaren faktiskt verkligen befann sig i denna sinnestämning just då.

För att förstå va WIWA egentligen betyder och för att få inblick i detta projekt så måste man få en bild både i fördyrningarna, själva bildandet, arbetet men också av vardagen med WIWA. Själva namnet är inte alls så invecklat som många andra band med milslånga krångliga berättelser om hur det kom till, utan betyder helt enkelt ”WI” från Winton och ”WA” från Wallette. Enkelt och koncist!

Den som är intresserad av att läsa hela boken får ta kontakt med mig, kram Nilla!

Bakgrund

WIWA föddes nog, utan att vi egentligen visste om det 1994 då jag för första gången kom i kontakt med Micke, då via telefon. Inte visste vi då att vi skulle bli ett par och inte att det skulle mynna ut i ett projekt som WIWA. Vi var och förblev kompisar i många år och musiken på den tiden bestod i att jag spelade klassiska stycken på pianot för Micke och han visade sin styrka vad gällde musik genom att spela på fri hand nästan allt vad jag gav i uppdrag till honom att spela.

Men tänk att det skulle ta åtskilliga år innan WIWA fick sitt genombrott och ens sitt namn. Först skulle vi få åtskilliga år på oss att träna, träna och åter träna tillsammans. Att spela ihop sig tar tid och det började vi att göra våren 2000. På hösten innan hade jag ett tillfälligt jobb som pianolärarinna på ett av stadens stora företag som förmedlar tjänster i allehanda sysselsättningar. Inga namn nämnda men jag kan säga att det handlade om utbildning inom tjänstemannaförbundet. Till saken hör att Micke jobbade inom samma koncern fast inom ett annat område, nämligen data. Jag hade precis gått igenom en svår skilsmässa, vilket jag inte kommer att gå in på här mer än att jag kan säga att den var svår med stora bokstäver. Den har också gett mig inspiration till några av låtarna jag skrivit tillsammans med Micke, i sällskap med min kärlek till andra hälften av WIWA och våra barn, såklart.

De första tonerna

Åter till hösten 2000. Efter min skilsmässa så satt jag ensam med två barn i ett stort hus på 117 kvadratmeter plus tomt och tills nu då utan jobb och inkomst. Till saken hör att jag varit hemmafru i ca åtta år utan inkomst, vilket resulterat i att jag var nolltaxerad på försäkringskassan. Det har ju i och för sig inget med vår musik att göra men jag vill ändå belysa att i vissa skeenden i livet så kan både ekonomi och annat bidra till inspiration och kreativitet. Precis som lycka, olycka, elände och andra erfarenheter kan ha denna egenskap. Mitt sätt att ge mig själv terapi och få ur mig mina tankar och känslor är att skriva, både musik och texter vilket jag hoppas vi tillsammans Micke och jag har kunnat förmedla till våra lyssnare. Denna höst satt jag i slöjdsalen på en av staden skolor och försökte få en av mina elever till att spela ett stycke ur en av många läroböcker som jag hade till mitt förfogande. Det knackade på dörren och in kom elevens pappa, vilken senare skulle komma att bli min kavaljer för ett år framöver. Jag vill inte gå in på detta förhållande utan nöjer mig med att säga att det hade både sina upp och nedgångar och att denna person och jag nog hade mycket gemensamt just då vad gällde var vi stod i vår sorg över ett misslyckat äktenskap. Då han också gått igenom en skilsmässa som varit svår. Också hade vi då musiken tillsammans såklart. Han spelade redan i ett band som var relativt känt eftersom de spelat på staden festivaler och han var en ”jäkel” på elgitarr. Bandet hade redan en sångerska, till min förtret, trummis, bas och gitarrist. Vad som saknades för tillfället var en keybordist. Min elevs pappa trodde ju självklart att jag, som pianolärarinna skulle bli en bra sådan, vilket vem som helst nog skulle tro. Om man nu inte förstår sig på klassiskt skolade pianister, vill det säga. Ty de är nog ett släkte för sig själva. De spelar nämligen väldigt bra klassikt skrivna stycken men att ta ut låtar efter ackord är inget som den klassiska skolan lär ut, vilket nog inte alla vet. Jag var i alla fall en urusel keybordist, vilket jag kaotiskt försökte dölja genom att spela så tyst som möjligt sam genom att få de övriga medlemmarna i bandet att fokusera på vad de själva höll på med.

Min första spelning

Ja, nu ljuger jag lite när jag säger att det var min första spelning för den var faktiskt när jag var tolv år och då som elev hos Ladislav Muller på Växjö Musikskola. Jag hade åtskilliga konserter där tillsammans med Per Tengstrand, det var tider det. Men som sagt vad jag menar med min första spelning är med band i vuxen ålder och det är det jag talar om här. Det var på en av stadens alla ölpubar och vi kånkade och bar på alla uppriggningar och instrument som man måste ha på en spelning för att ens kunna ta en ton. Vi skulle alla vara klädda i svart och jag hade alldeles för trånga skor, vilket visade sig genom att jag fick en ännu sämre gång än vad jag har i vanligt fall. De som känner mig vet vad jag talar om, den är INTE bra ens barfota!

Kvällen började inte bra då vi inte fick plats med alla instument och barägaren var en sur snubbe som inte förstod sig på rockmusik. Det var antingen ”för högt, för mycket” eller alldeles ”för livligt” på scenen. För att inte tala om vilket ”oväsende” han tycket vi förde. Det tyckte inte publiken! Och då kom det roliga. Jag gjorde min debut som sångerska i ett rockband. Ja, om man inte räknar med sommaren innan då jag spelade med ett annat band på Gotland, fast där halkade jag liksom bara in på ett bananskal eftersom min dåvarande ”man” lämnade mig på semestern för att åka hem och ”vattna blommorna” som det hette – 40 mil! Jo, jag tackar jag. Hur som helst, tillbaka till kvällen då jag gjorde min riktiga debut som leadsinger., och det till den dåvarandes sångerska stora förtret. Jag är och kommer alltid att förbli en ”leadsinger”. Det är där jag har mitt kall. Så är det bara. Jag är en ”baddare” på att kunna texter, oftast kan jag dem bara efter att ha hört dem en gång. Fråga mig inte hur, det bara är så (skryt). Hur som helst så skulle vi sjunga Alison Moyanetts ”Nobody`s wife” och den sade så mycket om hur jag kände det i just det skeende jag var i just då i livet, så det gick bara inte att låta bli att sjunga. Vi tävlade väl ett tag, den andra sångerskan och jag om rampljuset tills jag bara helt resolut tog över. Det hela slutade med att två medlemmar i ett av staden stora band ringde och tiggde och bad om att jag skulle hoppa över till deras band. Visst hade jag mina funderingar, då det gungade rejält i det nuvarande på grund av medlemsbråk. Ena halvan vill att jag skulle följa med dem, den men den andra sångerskan för vi var ändå goda vänner efter vår ”fajt”. Men eftersom jag då hade börjat inleda ett förhållande med gitarristen i bandet som jag var med i så kände jag att jag hade min skyldighet till solidaritet där. Tur var väl det för vårt senare projekt nämligen WIWA. Det hade nog inte blivit av annars och hu så hemskt, mitt underbara liv med Mick. Men vi är inte där i historien ännu.

Det första bandet

Bandet bestod nu av gitarristen och mig. Nu gällde det att ragga andra medlemmar. Det var då jag kom i kontakt med Micke igen efter ett uppehåll på något år. Vi möttes i korridoren på det företag vi jobbade på båda två. Han hade kaffepaus och jag kom ut från en pianolektion jag hade haft. Till saken hör att han och hans elever undrat under en lång tid varifrån den ”vackra” pianomusiken kommit ifrån. Inte visste han då att det var lilla jag som skulle bli hans andra hälft.

Först så kände han inte igen mig då jag nog hade ändrat utseende, vilket jag brukar roa mig med ibland. Ni vet sådant som vi tjejer gör med hårfärg etc. Jag brukar tänka att jag ”bländade” honom med min skönhet, vilket jag har fått bekräftat nu på senare tid. Om det är för att vara snäll eller inte vet jag inte, men ändå… Jag ville så klart ha en annan keybourdist då i bandet då jag insåg vid det här laget att mitt gemak låg i ”leaden”. Micke verkade lite osäker, vilket jag fått svar på i efterhand. Han var ju trummis vilket jag inte visste då. Jag hade bara erfarenhet av att han var duktig på piano. Men eftersom han var singel och kände en viss dragningskraft oss emellan (skoj), så ville han ge det en chans. Han följde med till replokalen där han satte sig vid trummorna och vi förstod så klart att det var där han skulle sitta. Men visst blev han besviken då han förstod att gitarristen och jag var ett par.

Nu var vi tre, alltså återstod två i det nuvarande bandet. Basen och keybordisten. Basen blev en kille som jag träffade första gången hos en tjejkompis till mig några år tidigare på en fest. Han trubadurade med sin far och hade byggt sin egen bas, ett konstverk i sig. Keybordisten blev en kille som tidigare spelat i dansband i stort sett hela sitt liv tror jag. Till saken hör att både basisten och keybordisten var superbra på att ta stämmor på min leadsång, så vi fann varandra och vi spelade ihop oss. Varje söndag kl 15.00 träffades vi i en unken källare med äggkartonger på väggarna och inte alltid på så gott humör då vi faktiskt kämpade och tog det på största allvar. Kanske på för mycket allvar eftersom vi aldrig riktigt nog vågade oss ut till publiken. Vi spelade covers och all sorts musik som vi trodde skulle gå hem på olika danshak. Vi var faktiskt riktigt bra och vi blev hopväxta till en liten familj som tog han om och stöttade varandra inte bara i musiken utan även privat. Fester hade vi ihop och vi reste på semester tillsamman. Vi faktiskt nästan levde ihop och hade varandras sällskap alltid.

Det var bara ett moln på himlen, nämligen jag och min dåvarande kavaljer. Det höll inte. Upplösningen kom sommaren 2002. Vi var på semester tillsammans med bandet på en ö utanför Sveriges land dit många av dess invånare tar sig på sommaren. Vi bodde i tält och kvällarna var ljumma och sköna. Dem utspelade sig utanför tältet med många ungdomar och gamla med för den delen. Vi spelade och levde livet. Men det var också slutet för ”Flashback”. Det var vad vi trodde då i alla fall. Vi lade det på hyllan tills vidare. Gitarristen och vi gick skilda vägar. Jag vill inte gå in på vad som hände, låt oss bara säga att min dåvarande kavaljer och jag bröt där. Det visade sig vara ett lyckokast för oss båda, vill jag tro. Även om det var svårt och jobbigt. Micke tog sig an mig, jag behövde stöd och någon som trodde på mig, på oss och det gjorde han.

WIWA

Nu var WIWA född. Det är och var en av de många lyckokast som kom från vårt förhållande, Mickes och mitt. Vi ville prova att skriva eget material och inte spela bara covers, detta för att vi länge nog känt ett behov av att få säga världen där ute något om oss själva. Vägen dit var lång men jag kände från början att jag kommit hem och det är nog därför som vi vågar prova våra vingar och visa vårt inre i både musik och text.

Vi hade köpt vårt keybord, ljudkort och compressor. Att prova och leka var roligt. Det allra första vi spelade in var vår son Felix som sjöng ”Nu grönskar det”, vilket senare blev en idé till en barnskiva som är på gång. Resultatet var slående och vår idé började ta form. Vi hade ju övat länge och både jag och Micke hade kommit långt i vårt arbete med min röst och Mickes musikskapande och trumsolon.

Tidningen

I Maj fick vi ett mobilsamtal när vi var i en skoaffär och köpte skor till vår son. Det var en tidning som sett och hört talas om oss och ville göra ett ”hemma-hos-reprtage”. Roligt, tänkte vi och sagt och gjort så kom han hem till oss  och vi blev intervjuade, fotade och i tidningen stod det med tillhörande bild;

Avslutande ord

Denna bok är skriven för att förståelsen av låtarna ska bli klarare, inte för att lyssnaren tolkningar ska bli annorlunda utan i så fall snarare rikare. Jag märkte en stor efterfrågan av en sådan här beskrivning och kände att jag ville bjuda på mig själv. Allt eftersom denna efterfrågan blev större eftersom låtarna blev mer och mer kända och fler så tror och hoppas vi att lyssnarna och läsarna av denna bok och våra verk ska kunna ge mer eftertanke och känsla.

Vi har arbetat mycket med både produktion, audioeditering, liveinspelningar, skrivande av musik och text, spelandet och sjungandet. Detta har vi gjort först och främst för vår egen skull men kan det hjälpa och berör andra så är ingen gladare än oss. Att människor känner igen sig och om vi kan förmedla att vi alla är människor med någorlunda lika känslor och tankar så är halva tanken och drömmen gjord för WIWA. Den andra halvan är att vi har väldigt roligt och känner behov, lust och tillfredställese av att skriva, musicera och komponera.

Så håll till godo och lev ditt liv som du vill, detta är inget genrep… du har bara ett liv, så lev det gör vi!

Med vänlig hälsning Micke och Nilla, WIWA